tag:blogger.com,1999:blog-5190437730111049353.post7790193095292599023..comments2023-05-09T11:05:52.314+02:00Comments on Livsnaturist: Inner selfAndershttp://www.blogger.com/profile/14195224391120911352noreply@blogger.comBlogger1125tag:blogger.com,1999:blog-5190437730111049353.post-22248056617390524562007-11-23T12:37:00.000+01:002007-11-23T12:37:00.000+01:00Det skulle kunna hänga ihop med att du märkte att ...Det skulle kunna hänga ihop med att du märkte att du kunde göra saker utan att någon anmärkte/retades för det. När jag häromdagen hämtade på dagis så behövde min son kissa innan vi åkte. Jag stod precis utanför toaletten och då sa han: "det gör inget om du ser när jag kissar, för du skrattar inte". Uppenbarligen så är det en eller flera av hans kompisar som gör det. Det här kan ju göra att han inte vill visa sig naken inför kompisar (vilket jag har sett när han har kompisar på besök hemma). Varför gör man då det (retas alltså) i dagisålder? Är det osäkerhet redan där, eller är man för liten för det då? Är det samma typ av skratt när man blir större, eller har osäkerheten börjat krypa sig på? Jag vet själv att det är först när jag har "provat" en ny vänskap som jag vet hur mycket jag vågar i den personens sällskap. Jag tror att jag vågar vara mer öppen med en vän som är öppen tillbaka. Då är det ett förtroende åt båda hållen. Men hur man lär sina barn sånt har jag nog inget bra svar på. Annat än vara där och visa att det är fel att skratta/retas med någon som faktiskt vågar sig på en sak.Anonymousnoreply@blogger.com