Att våga blotta sig

Jag blev inspirerad av kommentaren på förra inlägget.
Frågan är vid vilken ålder barn börjar skämmas för vissa saker, varför och vad vi kan göra åt det.
Jag antar att barn lär sig vad som är pinsamt och skamfyllt via böcker, film och annan media. Ta barnböcker som skall vara roliga, böckerna om Bert/Sune tillexempel. Nu har inte jag lusläst dem men hört såpass mycket att jag är rätt säker på att det vid minst nåt tillfälle presentas en story där någon hamnar i en situation utan kläder och den roliga poängen är att det är väldigt skamfyllt för den personen.
Nu känner jag mig PK och humorlös så jag själv mår lite illa men är det verkligen roligt? Ska vi lära våra barn så tidigt som möjligt att nakenhet är nåt skamfyllt, lite fult och att vi skall känna olust inför att klä av oss?
Jag hoppas mina farhågor är överdirvna men jag är rätt övertygad om att vi är väldigt formbara som barn, lär man sig tidigt att skratta åt eller skämmas över nånting kan det vara svårt att ändra på det senare.
Hur ser vi på att visa slapstick-humor eller tecknad film där humorn ligger i andras smärta? Själv har jag svårt för slapstick.
Andras barn kan man inte göra så mycket åt, jag antar att man oftast har fullt nog med sina egna.
Jag tror att man får sikta på att visa sina barn att det finns alternativ till den fördömande attityden. Visa att man (oftast) tjänar på att öppna upp sig lite för andra, våga lita på sina medmänniskor. Nu säger inte jag att man skall berätta alla sina hemligheter eller mest personliga tankar för kreti och pleti, de är förmodligen inte intresserade. Men man kan kanske ta ner garden lite. Om du visar din svaghet visar jag min.
...och jag skriver ju den här bloggen lite för att göra reklam för den avsexualiserade, nakna kroppen så jag måste ju lägga till att jag tror att ett bra sätt att blotta sig på är att våga klä av sig tillsammans med andra. Just eftersom det är så konventionsbrytande, det blir nåt man delar och gör lite utanför de vanliga reglerna. På det sättet kan det bli lättare att våga visa sina andra sidor, man har ju ändå brutit ett sånt tabu tillsammans.
Det här sista låter lite mer högtravande än vad jag kanske menar, men jag hoppas ni förstår min andemening.
Vad tycker ni är svårast? Visa sig naken för någon annan eller att öppna sig mentalt? Vad skulle ni välja? Och vad är era egna erfarenheter?

Inner self

För att fortsätta en tidigare svamlig postning om att vara sig själv. Vad är det som styr hur jag är som person? Och hur märker andra det? Vet alla runtomkring mig vem jag är?
Nu har jag läst noll och intet om psykologi så det här helt fria fantasier, jag tar som vanligt gärna emot kommentarer från er som läser.
Att ens person är en frukt av ens uppväxt och de relationer man hade där tycker jag är rätt tydligt. Men visar man vem man egentligen är för alla? Nej självklart inte, mina kollegor vet förhoppningsvis mindre om mig som person än vad mina nära vänner gör. Fast å andra sidan ser mina kollegor andra sidor av mig än vad mina vänner gör.
I den förra postningen i ämnet nämnde jag självkänsla och vikt. Under hela min skolgång låg jag alltid i den övre delen av viktskalan. Skulle jag träffa den killen nu skulle jag inte säga fet, men knubbig. Det syntes helt klart att jag inte gillade idrott och sport.
I slutet av gymnasiet och åren efter fick jag lite nya vänner, det var förmodligen inte bara det utan även nån mognadsgrej men jag vågade och fick chans att prova mer saker och började gilla vad min kropp kunde göra. Jag började springa, inte mycket men det var en väldig skillnad från att bara släpat mig runt på gymnastiken en gång i veckan.
Under den här perioden vågade jag börja visa mig utan kläder inför andra med en annan självsäkerhet än innan. Jag var långtifrån vältränad eller smal, snarare fortfarande rätt knubbig. Men det var nåt i stämningen i umgängeskretsen som gjorde att jag vågade. Vi badade nakna sena sommarnätter och bastade i stort sett varje fest, blandade sällskap. Det jag märkte var att ju mer jag vågade, ju modigare blev jag och ju bättre mådde jag.
Modigheten begränsade sig inte bara till att våga klä av sig till höger och vänster utan jag tycker jag växte som person.
Jag önskar jag kunde sätta fingret på vad det var som satte igång den positiva spiralen i mitt tänkande, det vill jag ge till mina barn. En skjuts i rätt riktning som visar att du är inte som alla andra, och det är bra, för det är inte nån annan heller så det finns inte nåt att vara rädd för. Nån har nån valk, nån har finnar, nån har ett ärr, ja tillomed bland 20-somethings.
Men var det det här som formade min person till att vara den jag är idag, eller vågade jag bara plocka fram nåt som fanns i mig latent?
Nån som vågar sig på nån teori, för jag vet inte.

Repetition är kunskapens moder.

Därför itererar vi det här annu en gång, den här gången med hjälp av en artikel i Sydafrikanska The Times.
Artikelförfattaren verkar vara mer än skeptisk i början avartikeln men här kommer ett citat som vi har hört flera varianter av:
"Heading to lunch I felt a protruding anxiety about the possibility of visual arousal. Public erections when you are clothed are bad enough, but to become the bearer of one and have nothing but a serviette to cover it with, you would never live it down. The relieving paradox of communal nudity is that, despite the paradisiacal allusions of being surrounded by women bearing themselves in unfettered displays of wobbles and jiggles, there is not even a vague sensation of sensual stimulation. The human form is far more enticing when it’s presented as a mystery waiting to be unravelled. The power of nudity, then, is determined by its context."
Sen var det naket i dagens Unt också. Synd att det skall bli så dyrt, det lär ju inte dra upp intresset hos de som är tveksamma.
Kristin Karlsson har förklarat hur hon tänker om det här med nakna bröst. Mycket bra tänkt och hon sätter fingret på den intressanta frågan "Vem ska få bestämma när mina bröst är sexuella?"

Att få vara sig själv

Jag tror det kommer bli intressant att se var det här slutar...
Är jag mig själv? Bara?
Om vi börjar med att titta på ytan, eller snarare strax utanför. Mina kläder har jag ju valt själv, eller? Jag går oftast och handlar kläder tillsammans med min partner vilket påverkar mitt val av kläder. Även om jag går ensam påverkas jag av reklam, trender och vad folk runtom mig har på sig.
Så när det kommer till kläder ligger väl mitt "själv" i att jag själv bestämmer vilka trender jag skall följa och vilken reklam jag skall tro på samt vems råd jag skall lyssna på.
Kroppen då? Hur "själv" är den? Där har jag ju inte riktigt samma möjlighet till stora förändringar som med kläder. Här försöker jag mest bara påverkas av vad som anses vara hälsosamt, men även här smyger reklam och andras påverkan sig på. Är jag smal nog? Har jag nog med muskler? Jag tycker dock det känns lättare att ta beslut om vad som känns rätt för mig när det kommer till min kropp. Det kanske hänger ihop med att jag är kille också. Följer man diskussioner i forum så förstår man snart att tjejer inte har samma frihet. De tjejer som inte rakar sig under armarna anses vara ofräsha och helst skall de ta bort så mycket som möjligt mellan benen också.
Jag är för att folk skall göra som de själva vill. Jag går själv och får en brasiliansk vaxning med jämna mellanrum. Det är så jag vill ha det. På mig. Jag vet att håret finns där av en anledning men så länge jag inte har några problem så trivs jag bäst utan.
Det här betyder inte att jag tycker att det är nåt speciellt med (kropps-)hår på andra personer, det är deras och jag har inte med det att göra.
Jag skulle inte vilja påverka nån att göra varken det ena eller det andra. Är det nåt jag skall behöva fundera på? Om jag är mig själv och trivs kanske jag påverkar nån att göra samma sak fast det inte ingår i deras "själv". Ofrivilligt grupptryck. Jag hoppas att det snarare stärker andra att göra sin grej och att våga sticka ut lite om man trivs bättre så.
När vi ändå är inne på kroppen kan jag vittna om att yta ÄR viktigt i vårt samhälle. Jag tycker mig märka skillnad på bemötande före och efter min viktminskning för 10 år sedan. Sen är det väl svårt att avgöra vad som kom först, bättre bemötande eller bättre självkänsla.
Inombords då? Är jag mig själv där?
...hmm, får nog bli en egen post om det.
Kommentarer? Bara svammel?

Duktiga konsumenter

Dagens Dilbert är med på att vi skall vara duktiga konsumenter för att vara lyckliga.
Vill bara visa hur media, i det här fallet Aftonbladet, påverkar oss och lägger ord i våra munnar. I den här artikeln berättar de redan i första meningen att "Hollywoods stjärnor ser fantastiska ut.", inget att tvivla på där. Det som står i tidningen är väl sant? Det spelar väl inte nån roll att jag inte tycker de på bilderna blivit vare sig snyggare eller frächare efter de påstådda behandlingarna.
Jaja, börja med att stå framför spegeln och hitta allt som du ska vara missnöjd med. Glöm faktumet att ingen är perfekt, du är inte perfekt, det är det viktiga!
Seså! Ut och konsumera dig lycklig nu!