Att våga blotta sig

Jag blev inspirerad av kommentaren på förra inlägget.
Frågan är vid vilken ålder barn börjar skämmas för vissa saker, varför och vad vi kan göra åt det.
Jag antar att barn lär sig vad som är pinsamt och skamfyllt via böcker, film och annan media. Ta barnböcker som skall vara roliga, böckerna om Bert/Sune tillexempel. Nu har inte jag lusläst dem men hört såpass mycket att jag är rätt säker på att det vid minst nåt tillfälle presentas en story där någon hamnar i en situation utan kläder och den roliga poängen är att det är väldigt skamfyllt för den personen.
Nu känner jag mig PK och humorlös så jag själv mår lite illa men är det verkligen roligt? Ska vi lära våra barn så tidigt som möjligt att nakenhet är nåt skamfyllt, lite fult och att vi skall känna olust inför att klä av oss?
Jag hoppas mina farhågor är överdirvna men jag är rätt övertygad om att vi är väldigt formbara som barn, lär man sig tidigt att skratta åt eller skämmas över nånting kan det vara svårt att ändra på det senare.
Hur ser vi på att visa slapstick-humor eller tecknad film där humorn ligger i andras smärta? Själv har jag svårt för slapstick.
Andras barn kan man inte göra så mycket åt, jag antar att man oftast har fullt nog med sina egna.
Jag tror att man får sikta på att visa sina barn att det finns alternativ till den fördömande attityden. Visa att man (oftast) tjänar på att öppna upp sig lite för andra, våga lita på sina medmänniskor. Nu säger inte jag att man skall berätta alla sina hemligheter eller mest personliga tankar för kreti och pleti, de är förmodligen inte intresserade. Men man kan kanske ta ner garden lite. Om du visar din svaghet visar jag min.
...och jag skriver ju den här bloggen lite för att göra reklam för den avsexualiserade, nakna kroppen så jag måste ju lägga till att jag tror att ett bra sätt att blotta sig på är att våga klä av sig tillsammans med andra. Just eftersom det är så konventionsbrytande, det blir nåt man delar och gör lite utanför de vanliga reglerna. På det sättet kan det bli lättare att våga visa sina andra sidor, man har ju ändå brutit ett sånt tabu tillsammans.
Det här sista låter lite mer högtravande än vad jag kanske menar, men jag hoppas ni förstår min andemening.
Vad tycker ni är svårast? Visa sig naken för någon annan eller att öppna sig mentalt? Vad skulle ni välja? Och vad är era egna erfarenheter?

Inner self

För att fortsätta en tidigare svamlig postning om att vara sig själv. Vad är det som styr hur jag är som person? Och hur märker andra det? Vet alla runtomkring mig vem jag är?
Nu har jag läst noll och intet om psykologi så det här helt fria fantasier, jag tar som vanligt gärna emot kommentarer från er som läser.
Att ens person är en frukt av ens uppväxt och de relationer man hade där tycker jag är rätt tydligt. Men visar man vem man egentligen är för alla? Nej självklart inte, mina kollegor vet förhoppningsvis mindre om mig som person än vad mina nära vänner gör. Fast å andra sidan ser mina kollegor andra sidor av mig än vad mina vänner gör.
I den förra postningen i ämnet nämnde jag självkänsla och vikt. Under hela min skolgång låg jag alltid i den övre delen av viktskalan. Skulle jag träffa den killen nu skulle jag inte säga fet, men knubbig. Det syntes helt klart att jag inte gillade idrott och sport.
I slutet av gymnasiet och åren efter fick jag lite nya vänner, det var förmodligen inte bara det utan även nån mognadsgrej men jag vågade och fick chans att prova mer saker och började gilla vad min kropp kunde göra. Jag började springa, inte mycket men det var en väldig skillnad från att bara släpat mig runt på gymnastiken en gång i veckan.
Under den här perioden vågade jag börja visa mig utan kläder inför andra med en annan självsäkerhet än innan. Jag var långtifrån vältränad eller smal, snarare fortfarande rätt knubbig. Men det var nåt i stämningen i umgängeskretsen som gjorde att jag vågade. Vi badade nakna sena sommarnätter och bastade i stort sett varje fest, blandade sällskap. Det jag märkte var att ju mer jag vågade, ju modigare blev jag och ju bättre mådde jag.
Modigheten begränsade sig inte bara till att våga klä av sig till höger och vänster utan jag tycker jag växte som person.
Jag önskar jag kunde sätta fingret på vad det var som satte igång den positiva spiralen i mitt tänkande, det vill jag ge till mina barn. En skjuts i rätt riktning som visar att du är inte som alla andra, och det är bra, för det är inte nån annan heller så det finns inte nåt att vara rädd för. Nån har nån valk, nån har finnar, nån har ett ärr, ja tillomed bland 20-somethings.
Men var det det här som formade min person till att vara den jag är idag, eller vågade jag bara plocka fram nåt som fanns i mig latent?
Nån som vågar sig på nån teori, för jag vet inte.

Repetition är kunskapens moder.

Därför itererar vi det här annu en gång, den här gången med hjälp av en artikel i Sydafrikanska The Times.
Artikelförfattaren verkar vara mer än skeptisk i början avartikeln men här kommer ett citat som vi har hört flera varianter av:
"Heading to lunch I felt a protruding anxiety about the possibility of visual arousal. Public erections when you are clothed are bad enough, but to become the bearer of one and have nothing but a serviette to cover it with, you would never live it down. The relieving paradox of communal nudity is that, despite the paradisiacal allusions of being surrounded by women bearing themselves in unfettered displays of wobbles and jiggles, there is not even a vague sensation of sensual stimulation. The human form is far more enticing when it’s presented as a mystery waiting to be unravelled. The power of nudity, then, is determined by its context."
Sen var det naket i dagens Unt också. Synd att det skall bli så dyrt, det lär ju inte dra upp intresset hos de som är tveksamma.
Kristin Karlsson har förklarat hur hon tänker om det här med nakna bröst. Mycket bra tänkt och hon sätter fingret på den intressanta frågan "Vem ska få bestämma när mina bröst är sexuella?"

Att få vara sig själv

Jag tror det kommer bli intressant att se var det här slutar...
Är jag mig själv? Bara?
Om vi börjar med att titta på ytan, eller snarare strax utanför. Mina kläder har jag ju valt själv, eller? Jag går oftast och handlar kläder tillsammans med min partner vilket påverkar mitt val av kläder. Även om jag går ensam påverkas jag av reklam, trender och vad folk runtom mig har på sig.
Så när det kommer till kläder ligger väl mitt "själv" i att jag själv bestämmer vilka trender jag skall följa och vilken reklam jag skall tro på samt vems råd jag skall lyssna på.
Kroppen då? Hur "själv" är den? Där har jag ju inte riktigt samma möjlighet till stora förändringar som med kläder. Här försöker jag mest bara påverkas av vad som anses vara hälsosamt, men även här smyger reklam och andras påverkan sig på. Är jag smal nog? Har jag nog med muskler? Jag tycker dock det känns lättare att ta beslut om vad som känns rätt för mig när det kommer till min kropp. Det kanske hänger ihop med att jag är kille också. Följer man diskussioner i forum så förstår man snart att tjejer inte har samma frihet. De tjejer som inte rakar sig under armarna anses vara ofräsha och helst skall de ta bort så mycket som möjligt mellan benen också.
Jag är för att folk skall göra som de själva vill. Jag går själv och får en brasiliansk vaxning med jämna mellanrum. Det är så jag vill ha det. På mig. Jag vet att håret finns där av en anledning men så länge jag inte har några problem så trivs jag bäst utan.
Det här betyder inte att jag tycker att det är nåt speciellt med (kropps-)hår på andra personer, det är deras och jag har inte med det att göra.
Jag skulle inte vilja påverka nån att göra varken det ena eller det andra. Är det nåt jag skall behöva fundera på? Om jag är mig själv och trivs kanske jag påverkar nån att göra samma sak fast det inte ingår i deras "själv". Ofrivilligt grupptryck. Jag hoppas att det snarare stärker andra att göra sin grej och att våga sticka ut lite om man trivs bättre så.
När vi ändå är inne på kroppen kan jag vittna om att yta ÄR viktigt i vårt samhälle. Jag tycker mig märka skillnad på bemötande före och efter min viktminskning för 10 år sedan. Sen är det väl svårt att avgöra vad som kom först, bättre bemötande eller bättre självkänsla.
Inombords då? Är jag mig själv där?
...hmm, får nog bli en egen post om det.
Kommentarer? Bara svammel?

Duktiga konsumenter

Dagens Dilbert är med på att vi skall vara duktiga konsumenter för att vara lyckliga.
Vill bara visa hur media, i det här fallet Aftonbladet, påverkar oss och lägger ord i våra munnar. I den här artikeln berättar de redan i första meningen att "Hollywoods stjärnor ser fantastiska ut.", inget att tvivla på där. Det som står i tidningen är väl sant? Det spelar väl inte nån roll att jag inte tycker de på bilderna blivit vare sig snyggare eller frächare efter de påstådda behandlingarna.
Jaja, börja med att stå framför spegeln och hitta allt som du ska vara missnöjd med. Glöm faktumet att ingen är perfekt, du är inte perfekt, det är det viktiga!
Seså! Ut och konsumera dig lycklig nu!

Goda tankar

Diary of a Nudist har här ännu ett ypperligt inlägg om hur svårt det kan vara att berätta för sina närmaste om att man tycker om att vara naken, och speciellt att man tycker om att vara naken tillsammans med andra i ett ickesexuellt kontext.
Måste även passa på att tipsa om Johanna Sjödin som tycker en hel del bra saker och säger det på ett bra sätt. Skulle vilja vara modigare, som hon... Go girl!

Serienudist

För er serienerdar (som jag vet finns därute), lägger jag upp en länk till en naturistserie som precis kört igång igen efter ett sommaruppehåll.
Tydligen kommer den att ha nån slags halloweentema ett tag framöver och jag tror mig veta att det finns de som gillar vampyrer och annat också bland mina läsare, det ligger inte för mig iallafall.
Jag har fått inse att jag är lite av en serienerd och ger mig därför tillstånd att betygsätta den på en 5-gradig skala.
Originalitet: 3, visst det är originellt med en ickesexuell nakenserie men en del av skämten är lite väl tama i min smak.
Snygghet: 3, inte för snyggt men det är lite av charmen med den tycker jag. Väldigt politiskt korrekt med hänseende på olika kroppsformer och utseenden.
Storyline: 2, inte det roligaste jag läst men lite underhållande att se hur ämnet tacklas och hur frågorna tas upp.
Läs och berätta gärna vad ni tycker!

Lika olika

Varför tror vi att vi ska behandla personer med olika fysiska företräden på olika sätt?
Självklart skall man visa människor som tex har nåt slags handikapp respekt, men det skall vi väl mot alla så inte ens där ska det behöva vara nån skillnad.
Vi drillas sen barnsben i att försöka se ut som de andra, eller ialla fall de vi vill identifiera oss med. Så länge du är någorlunda smal, inte har ansiktet fullt med födelsemärken och inte bär fula kläder funkar det väl ganska bra. Problem kan uppstå när utseendet passerar nån gräns som inte går att dölja som avvikande hudfärg, hudåkommor, ko-eller hjulbenthet, för tjock/smal, för stora/små bröst mm. Då blir personen lätt utsedd till "den avvikande" och utesluts ofta från den sociala gemensamheten som egentligen inte skall ha några fysiska grunder. Det är skillnad på fysisk gemenskap som idrottsutövande där det ställs fysiska krav på de som vill delta. En person med en vanlig basic-kropp får förmodligen inte (här antar jag bara) ställa upp i handikapp-OS och vice versa.
Den sociala gemenskapen (som givetvis finns inblandad i den fysiska) ställer inte några fysiska krav på deltagaren, du kan vara blind, lång eller utan ben och fortfarande vara lika givande som bordsgranne vid en middag.
Ändock händer det som sagt att personer utestängs, ignoreras eller aktivt avvisas, från olika grupperingar beroende på att "de ser annorlunda ut". Detta är enligt min erfarenhet speciellt vanligt bland yngre.
Om vi kan bryta den indoktrinering som media och reklam utsätter den uppväxande generationen för och istället låta oss se att ingen är "normal", det finns ingen mall. Alla är olika och skall så vara. Även tvillingar är olika och här kommer det viktiga; Utan att ha olika värde!
Genom att matas med uppfattningen att alla skall vara likadana och matcha normen, får vi lätt uppfattningen att de som inte passar i mallen skall undvikas och behandlas annorlunda.
Jag läste om att man vid nåt tillfälle frågat en mängd fotomodeller och skådespelare, "De vackra människorna" om de var nöjda med sina kroppar. Hör och häpna! De hade alla nåt att anmärka på; stora fötter, "fula" händer osv. Inte ens de som är satta till att vara våra ideal var nöjda med hur de såg ut.
Jag tror att om vi tidigt kan förmedla till våra barn att vi alla är olika och ingen har en perfekt kropp (vad nu det innebär) så kan vi undvika att de går i fällan att jaga den perfekta kroppen.
Ett sätt tror jag är att praktisera en avslappnad attityd till den nakna kroppen och därigenom markera att oavsett hur vi klär oss så ser vi alla olika ut nakna. Och det skall vara så.
Genom att markera skillnad mellan män och kvinnor med olika klädregler beroende på kön berättar vi att det är skillnad mellan könen och att det är ok att särbehandla på grund av vad vi har mellan benen.

Länkar till toplessdemonstranterna

Äntligen hittade jag deras egna bloggar och mycket riktigt fanns det mycket vettigt där som inte kommit fram i media.
Ragnhild
och
Kristin

Jämställt?

Jag har lite svårt för den här debatten ibland när den förs av män, jag får lätt känslan av att det är killar som vill se mer bröst och använder jämställdhet som fana att marchera under.
Jag välkomnar initiativet av tjejerna och väntar intresserat på diskussionen.
Hur skall Fyrishov motivera förbudet inför JämO. Varför skall en fet man med B-kupa få bada i bara shorts medan en tjej med A-kupa inte får det? Vari ligger det sexuella i ett bröst? Det tog iallafall ett bra tag innan jag förstod att jag skulle bli upphetsad av bröst. Det är ju bara bröst... liksom...
Intressant är också att omröstningen på Unt är till fördel för förbudsivrarna. Hur tänker ni?

Jag är inte ensam!

Hittade ännu en diskussion om hur konstigt det egentligen är med uppdelade omklädningsrum.
Tanken måste ju vara att hålla isär de parter som anses "tända" på varann om de skulle se den andra utan kläder.
Med modernt tankesätt kan man fråga sig hur man försvarar könsseparering med tanke på HBT-personer. Var skall en homosexuell person byta om för att eliminera risken (?) för sexuell upphetsning? Eller en transa?
En lesbisk kvinna skulle då få lov att byta om med killarna... men då skulle ju killarna tända på hennes nakna kropp ...eller? Och hur skall vi vara säkra på att hon verkligen vore lesbisk och inte bara sugen på att flukta?
För hela resonemanget bygger på att alla tänder på alla av det motsatta könet om de är nakna. Det gäller inte för mig iallafall.
Jag kan erkänna att jag haft sex utan att ta av mig kläderna och jag har varit naken utan att ha sex, men det kanske bara är jag? Det tycker jag iallafall tyder på att det inte finns nån av gud given koppling mellan nakenhet och sex.
Men om vi inte separerade våra unga små så fort de kan sköta sig själva så skulle de kanske få för sig att det inte finns nån (av det andra könet) som ser ut som de photoshoppade reklambilderna.
...och så kan vi ju inte ha det?

Edit: Hittade en till som har tröttnat på sexualiseringen av nakenhet.

Om det ändå vore så enkelt...

Den här artikeln berättar hur mycket bättre livet, världen och samhället skulle vara om vi levde som naturister.
Visst, jag vill att det skall vara sant det som står där men samtidigt är jag lite för cynisk för att våga tro att det är så enkelt(?).
Men med tanke på de krafter som finns som tjänar pengar på att vi ägnar tid, energi och pengar på att köpa kläder och genom dem upprätthålla skillnader mellan rik och fattig, kvinna och man och olika kulturer så är det inte speciellt enkelt heller.
Hur kan man tränga igenom den mur av marknadsföring som dessa företag byggt upp i skydd av kultur (inkluderande religioner)?
Debatt någon?!

Det här säger allt...

Fast på franska.
Jag vill iallafall åka nuuuuu!

Är sommaren slut nu?

Semestern är iallafall slut och inte har det blivit nåt besök på nån nakenstrand i år heller, det fick räcka med den lite privatare stranden vid stugan. Två utebad totalt, båda utan kläder, så procentuellt sett finns inget att invända.
Som vanligt var det mina egna hämningar som satte käppar i hjulen, jag har svårt att vara ensam initiativtagare till nakenbad.
Varför skall det vara så svårt? Det är väl bara att fråga när det drar ihop sig till bad: "Är det ok om jag badar näck?"
Hur skulle ni reagera? Skulle ni stoppa den i övrigt normale (?) vännen i tokfacket och säga upp bekantskapen?
Det ena badet skedde samtidigt med ett besök och hon verkade varken bry sig eller bli särskilt förvånad.
Jag vågar inte ens fundera på att gå naken utanför badsituationen med besök därute.
Jaja, en dag växer väl jag upp och får mod till det också.

Ny favorit

Hittade en jättebra blog som vetenskapligt backar upp saker som jag längtat efter att se bevis på.
Till exemplel är det bra för barn att vistas på nakenstränder, det ger en avslappnad inställning till sexualitet, nakenhet och den egna kroppen, vilket i sin tur gör de bättre rustade att stå emot de "förebilder" vi matas med av media.
Se själva!

Moralpanik!

Är det du eller jag som klär sig fult?
Moralens väktare, som ofta även utsett sig till att besluta om vad som är moraliskt och inte, har i USA lagstiftat om hur man får klä sig. Skönt, då var det problemet ur världen...
Vad är det som får folk att tro att man kan åtgärda problem genom att lagstifta bort dem? Om det nu skulle vara så farligt med att folk (här tydligen mest ungdomar av afro-amerikansk härkomst, vilket även adderar en rasistisk nyans) visar linningen och mer därtill av sina underkläder, vad är det som säger att deras önskan om att klä sig så försvinner genom böter?
De (en mindre mängd) kommer kanske att hissa upp brallorna, men deras önskan att klä sig så kommer att finnas kvar. Vill man ändra nåt får man väl gå till grunden med det hela?
Sen är hela "problemet" ett icke-problem i min värld. Människor skall väl vara fria att klä sig hur de vill. I mitt Utopia skall man kunna gå på stan naken om väder och situation tillåter. Genom att förfasas och lagstifta gödslar moralgubbar och -tanter den känsla av att vara rebell det ger att visa underkläderna.

Äntligen varmt!

Nu är det snart dags känner jag. Tyvärr bör ju små barn inte hänga ute i solen allt för mycket så det kan bli svårt att stanna nån längre stund vid stranden.
Hemma har vi dock skaffat ett parasoll så nu kan nakenfis JR leka i skuggan medan pappa nakenfis ligger i solen och övervakar.
Får man verkligen ligga naken och sola i sin trädgård sådär? Jag ser till att ligga så att jag inte syns om inte nån verkligen anstränger sig eller knatar in i trädgården. Enligt en undersökning som Vi i villa gjort är det halv-OK att sola topless, mer OK än att inte ha gräsmattan klippt. Så sålänge jag inte gömmer min syndiga lekamen i vildvuxet gräs så kanske det funkar.

Hur skulle ni reagera om ni såg den synen hos en granne i villakvarteret?

	Chock
	Anmalan
	Svaller i grannskapet
	Tillsagning
	Ingen reaktion
	Bjuda pa fika
pollcode.com free polls

Alla sätt är bra utom de dåliga?

Nu har ett företag vågat ta steget.
Ett hudvårdsföretag har lanserat en reklamfilm med riktig nakenhet. Full frontal.
Detta kan man se antingen som ett slag för att avdramatisera nakenhet, eller som att utnyttjande av den spännig som kulturen lagt på nakehet och därmed spä på föreställningen att nakna kroppar har med sex att göra.
Nu är situationerna i filmen väldigt avsexualiserade så jag hoppas att det leder i rätt riktning.
Mina funderingar kring reklam är fortfarande varför bara "De Vackra" får vara med. Är vi verligen så fantasilösa att vi inte kan ta till oss ett budskap eller identifiera oss med budbäraren om den inte är vacker (enligt gällande norm). Jag har ju svårare att identifiera mig med en supersnygg modell än med Medelmåttan, men det kanske är bara jag...
Intressant också att så många avsaknade den normala kroppsbehåringen, nu tillhör ju jag den skaran som inte har nåt emot frisering/borttagning men jag visste inte att det var så vanligt. Nån med insikt?

Tips, nån?

Hej mina läsare!
Jag ser i min statistik att det faktiskt är fler än jag som tittar på den här sidan, väldigt roligt.
Det vore ännu roligare att få höra nåt av er. För det är väl inte bara bottar?
Jag har till exempel en fråga ni kanske kan hjälpa mig med ett svar på.
Hur kommer jag ut ur naturistgarderoben utan att chocka mina vänner? En del av dem vet nog redan men den stora massan skulle nog bli lite brydda.
Sen undrar jag om det bara är jag som ser trender som går mot ett mer avslappnat förhållningssätt till nakenhet och att fler kopplar ihop gemensam nakenhet och stärkt kroppsuppfattning/självkänsla?

Lite mer länkar

Tydligen är det internationella (?) nakendagen idag och internationella "naked gardening"-dagen imorgon... synd att det fortfarande är lite kallt här hemma i Sverige.
Hittade en gammal artikel från sydsvenskan som beskriver hur trevligt och avslappnat det kan vara på nakencampingen.
...och en från norrland.
Skönt att höra att attityden verkar vara densamma såväl i norr som i söder.

Bara ett länktips

Det funkar som sagt säkert inte för alla men jag tror att vågar man bara hoppa så är det värt det. ...och vad är det värsta som kunde hända?
En artikel om självkänsla och att våga vara naken inför folk.

Snart sommar

Den senaste helgen satte igång längtan till sommaren ordentligt.
Hann inte med nån nakenpremiär men det skall inte dröja länge när värmen kommit.
..om den bara kunde ta och komma nångång.
Nån mer som längtar?

Nakenhet och jämställdhet, igen...

En artikel skriven av ordföranden Sveriges Naturistförbund.

Reclaim the body!

Nyss kom jag att tänka på hur irriterande fel det är att reklamen har tagit den nakna kroppen från oss vanliga människor, för att ge den till de som uppfyller de svåruppnåeliga ideal som den satt upp. Samtidigt har de passat på att sexualisera nakenhet för att lättare kunna lägga till lite "nerv" till budskapet.
Vi vanliga skall se de "perfekta" kropparna och förstå att vi bör skämmas över våra egna fullt funktionsdugliga, och då menar jag alla kroppar som håller ett liv.
Inte ens i en kampanj om trafikskadade fick personerna vara "riktiga" handikappade, man tog in modeller.
Nej, det är dags för alla oss vardagsfula att resa på våra valkiga, ärriga och personliga kroppar och göra revolt!
När sommaren och värmen kommer inför vi en "nakendag" så vi dränker alla photoshoppade ideal i riktiga kroppar med personlighet. Vilka är med? Upp med en hand!

Vad är vackert?

Vilka är det som definierar vad som är vackert? En av de första saker man får lära sig inom marknadsföring är vikten av att skapa ett behov. Enklaste sättet att få nån att känna ett behov är att skapa krav som personen inte uppfyller. Får man en normalutrustad kvinna att tro att stora bröst är ett krav för att få en bra partner (eller en partner över huvudtaget) så känner hon ett behov att förändra sin kropp eller åtmistone bilden av den. Vips kan man sälja push-up-BH, lösa inlägg eller tillomed operationer.
Hur formas våran bild av människokroppen under uppväxten? Vilka kroppar ser vi mest? Vältränade, med tuktad hårväxt (inga hårstrån nedanför ögonbrynen för kvinnor) och brunbränd slät hud. Hur många växer upp och blir precis så? Har vi inte alla ärr, födelsemärken, valkar och hängighet (eller avsaknad av nåt som "krävs") som vi efter bästa förmåga stoppar undan, pushar upp och döljer inför andra, för "Det är ju bara jag som ser såhär konstig ut".
Tänk om jag kan få låta mitt barn växa upp och se manniskokroppar i olika åldrar, former, storlekar och med olika typer av "reklaminducerade handikapp". Då kanske det blir lättare för honom att ta sin egen kropps förändring under uppväxten. Om han vet att alla tjejer inte har minst D-kupa som pekar snett uppåt och persikohy, alla killar har inte en brunbränd sexpacksmage och ett leende i samma färg som snö i strålande sol. Han kanske tillomed kan få tro att han duger oavsett hur hans skal ser ut.
Men då blir han förmodligen inte en snäll konsument så jag för nog en hopplös kamp.

Vart går mina egna gränser?

Att jag njuter av att vara utan kläder är kanske rätt uppenbart för er som läser den här bloggen men vill jag verkligen vara naken i alla situationer? När vill jag inte klä av mig, när vill jag inte att andra skall vara nakna och varför?
- Matlagning, känns inte helt rätt. Jag tänker på att steka sprättigt bacon och hår i maten, 'nuff said. Det gäller nog hela matsituationen, gå på restaurang och även att äta mat. Det sistnämnda har hänt iallafall, det var vaaaarmt den dan.
- Arbete med heta, frätande eller på annat sätt farliga vätskor. Eller rättare sagt; saker som kan sprätta, stänka, spilla eller flyga omkring och som inte är bra kombinationer med naken hud. Ingen nakensvetsning med andra ord. Däremot har jag snickrat på ett mindre tak och klippt gräsmattan utan kläder.
- Vara ensam utan kläder i en grupp med påklädda människor. Lite beorende på situationen och vilka de andra är men det känns som risken är stor att det skulle kännas obekvämt.
- Stressa runt bland en massa andra stressade, nakna människor. Tänk; naken julhandel i en (varm) storstad. Flanera, visst. Handla, funkar det med. Nu när jag tänker på det vill jag aldrig stressa runt bland andra människor, varken med eller utan kläder.
- Styrdans, inte än iallafall.
- Styrketräna. Jag vet att det i veckan var ett gym i holland som började köra nakna söndagar men jag vill ha så lite hudkontakt som möjligt med maskiner andra svettats på. Jag antar att alla har handduk att sitta på men det blir så mycket annan kroppskontakt i en styrkemaskin så det känns lite komplicerat. Löpband vore kul att testa nån gång däremot.
- I London finns en klubb som kör nakna klubbkvällar med DJ:s, barer och hela kitet. Man lämnar in alla kläder i garderoben och sen klubbar man loss som vanligt. Jag vet inte om det är nåt för mig men det kan vara för att jag inte är nån riktig klubbmänniska kanske.
- Sitta i lyx-lounge och dricka drinkar. Jag tror inte den rätta känslan skulle infinna sig. Det skall vara shyssta kläder och accessoarer för att bli helt rätt.
- Läkar- och tandläkarbesök vore nog lite störande om doktorn inte hade sin vita rock åtminstone.
Sen vet jag inte om jag kommer på så mycket mer. Nån annan?

Nakenhet i media

Ja berörde tidigare hur "fula" människor placeras och behandlas i media. Nu har jag funderat på hur nakenhet framställs i media, hur skildras det i nyhetsflödet och vilken syn på nakenhet förmedlas.
Det finns både bra och dåliga exempel, vad jag anser vara exempel på dåligt är kvällspressens krigsrubriker så fort nån (helst känd) person visat sig utan kläder. Samtidigt som de (tidningarna) vanligtvis fördömer personens ogenerade agerande så drar de sig inte för att på mittuppslaget blåsa upp suddiga paprazzi-tagna bilder av någon som ligger och solar topless då de trodde att de kunde få vara i fred i ett par timmar.
De klassificerar all nakenhet likadant, det spelar inte nån större roll om det är en blottare som söker upp och visar sig för personer som inte alls vill det eller om det är någon kändis som rör sig naken hemma eller i en miljö där det är förväntat och accepterat med nakenhet.
Detta leder till att nakenhet kopplas till att vara nånting förbjudet, konstigt och väldigt "fel". Det är ytterst sällan som den avslappnade inställningen till sin egen och andras kroppar förmedlas när det handlar om naturism och så kallad organiserad nakenhet. Betydligt vanligare är att det avvikande och, bland naturister, icke accepterade beteendet lyfts fram. Som i denna nyhet från TT som cirkulerade för nån månad sen, tack iallafall för noteringen om att händelserna var oönskade även hos de andra nakenbadarna. Annars ett lysande exempel på en rapportering som belyser att nakenhet är det avvikande och det som skall flytta på sig.
En eloge till de som skriver resereportage som detta, eller artiklar om naturism som den Unt hade under sensommaren. Där det pratas om känslan, människosynen och livsstilen mer än vad som händer om en man skulle få stånd inför de andra.
Om man hade en väldig fantasi skulle man kunna drömma ihop en konspirationsteori om hur textil- och modeindustrin underblåser kopplingen mellan nakenhet, skam och sexualitet för att kunna sälja på oss minimala tygbitar till överpris för situationer som inte alls kräver det.
Nej, jag är inte emot kläder, jag tycker om att klä mig snyggt (hurvida jag lyckas lämnar jag till andra att avgöra) men jag kan tycka att det känns lite konstlat (och obekvämt) att klä på sig kläder bara för att nakenhet skall vara så laddat.
Men så länge tidningar och andra vill kunna sälja reportage i stil med; "Så här skall du se ut i vår" och "Större bröst på 15 minuter" så lär vi inte se några kampanjer om hur man kan bli mera nöjd med det man har samtidigt som man slipper köpa en ny baddräkt med inlägg.

Jag skall försöka hålla ögonen öppna för svenska artiklar och rapporteringer och fortsätta posta i ämnet.

Ett tankeexperiment

Är kön en konstruktion? Hur skulle samhället bli om vi så långt som möjligt bortsåg från individers kön?
Låt oss för experimentets skull anta att vi har ett samhälle där samtliga invånare är inriktade på att alla skall behandlas som individer utan att stoppas in i nåt fack, inte som tjejen, den blinda eller invandraren. Det är här det hypotetiska hoppet krävs. Samtliga invånare, all reklam och all media i detta fiktiva samhälle måste vara fokuserade och dedikerade denna uppgift för att det ska lyckas, därför kommer det aldrig att ske. Enda möjligheten är ett sektsamhälle i liten skala och det tror jag vi alla avstår ifrån.
Om barnen får växa upp utan att inordnas i grupper, borde inte det leda till att de istället utvecklar sin individualitet?
Den mest svindlande tanken är kanske att aldrig skilja på könen, samma leksaker, kläder, omklädningsrum osv. Är inte skolningen i att könen är olika den underliggande orsaken till ojämlikheter hemma och på arbetsplatser senare i livet? Vilken annan separering av grupper är accepterad på samma sätt? Prova att föreslå på nästa föräldramöte att blonda och svarthåriga skall ha olika lektionssalar i geografi, eller att långa skall äta i en annan matsal.
Men tänk på vad som skulle hända när barnen når puberteten då?!
Ja, det är här det blir riktigt intressant; skulle det ena könet helt plötsligt börja bli upphetsade av det andra automatiskt? Det vi kanske kan jämföra med på nåt plan är hur det fungerar för homosexuella ungdomar som byter om tillsammans med jämnåriga av sitt eget kön. Blir de automatiskt attraherade av de andra i omklädningsrummet bara för att de är nakna eller krävs det nåt mer? Spelar nakenheten nån roll eller spelar individen i sig kanske mer roll?
Om samhället i övrigt lyckats visa upp en avsexualiserad bild av könen och fokuserat på personlighetens relevans kanske det inte skulle göra så mycket att de fick se varandra nakna. Det är ju trots allt bara kroppsdelar, som vilken armbåge som helst, eller?
Men skulle inte den sexuella spänningen mellan könen försvinna? Människorna skulle tappa sitt intresse för sex!
Är du säker? Är det din partners nakenhet och genetalier som tänder dig eller dennes personlighet och era känslor för varann?
Ytterligare en möjlig effekt med ett "avkönat" samhälle skulle vara att begreppet "komma ut ur garderoben" skulle bli onödigt, jag tror inte världen skulle gå under av det.
Som sagt: Ett tankeexperiment som förmodligen är praktiskt ogenomförbart men jag gillar att fundera på hur det skulle kunna vara.
Ett litet tillägg: Imorse i omklädningsrummet på gymet kom jag att tänka på ännu en sak. Det skulle inte bildas såna tajta enkönade sociala nätverk som det jag iakttar i herrarnas omklädningsrum. Det är ett gäng på kanske 10 män i 45 - 65-års åldern som verkar jobba inom, om inte samma företag så iallafall samma branch. Kan tänka mig att den nyanställda tjej som vill med i deras gäng kommer att få det väldigt svårt. Dels för att de verkar rätt stela i sina roller och dels för att hon aldrig skulle få fysiskt tillträde till deras lilla "klubb", helt lagligt och fullt (?) accepterat.
(Edit: Artikel med koppling till "gubbklubben" i mitt sista stycke.)

När är det accepterat att vara naken?

För att få den där frihetsupplevelsen av att vara naken krävs att jag känner att det är helt accepterat av alla närvarande. Det tydligaste accepterandet är när de andra också kastar kläderna och visar att de upplever samma frihetskänsla.
Ibland kan det räcka att man vet att de andra inte tar illa upp, fast de väljer att behålla badkläder, underkläder eller handdukar på.
Dock brukar jag känna en liten "stress" om jag skulle vara den enda som sticker ut. Det är väl osäkerheten över att de skulle prata bakom ryggen på mig. Skämta om mig inför andra som inte var där, det kan låta så fel.
Ett exempel var när vi var ute i vår stuga vid kusten, det var jag, min fru och två vänner. Vädret var mer än välkomnande, folk dåsade av i olika solstolar och på filtar när solen värmde som bäst. Jag tog chansen och gick ner till den privata bryggan där jag lade mig utan kläder och "jobbade" bort mina tan-lines och njöt av solen och vinden mot hela kroppen. Jag hörde i god tid när nån var på väg ner längs stigen och kunde i lugn och ro skyla mig om det skulle kännas nödvändigt, när min fru eller min polare, som jag bastat med ett flertal gånger, kom ner kändes det inte speciellt påkallat.
Jag kände mig därför lite utpekad när jag senare fick höra tipset två andra vänner fått om att man vid besök ute i stugan fick passa sig ifall man gick ner till bryggan om jag var där nere själv. Sagt med ett skratt, men det kändes ändå som att jag gjort nåt fel eller konstigt. Det kanske bara var jag som tolkade det på ett negativt sätt, men de två visade iallafall inte några tecken på att vilja bada eller sola utan kläder när de kom ut.
När det kommer till bastu i blandade sällskap av vänner brukar det sluta med att alla bastar helnakna efter ett par gånger. I början är det mycket handukar och smussel men efter ett tag inser de flesta hur obekvämt det är att sitta invirad i en svettblöt handduk (som oftast sen skall användas till att torka sig på). Självklart sitter man på en mindre handduk för att inte förse bastulaven med en grogrund för bakterier.

Hur kommer man ut ur naturistgarderoben då?

Som jag skrivit tidigare har jag insett att jag instämmer med mycket av det som kallas "naturisfilosofien". Jag har inte provat att naturista här sverige annat än med kompisar i samband med bastu eller dylikt, då det känts naturligt och som en följd av situationen. Utomlands har jag provat att besöka offentliga ställen med naturister och verkligen gillat det.
Jag känner att det börjar närma sig att komma ut ur naturistgarderoben här hemma också. Det finns en badförening i min hemstad som med jämna mellanrum anordnar nakenbad i en simhall. Där jag arbetar finns också den möjligheten. Egentligen inte nåt att fundera över, bara att gå dit och se hur det känns. Bara det att jag skulle gärna vilja ha sällskap, helst att vi skulle vara en hel grupp, men hur frågar man sina kompisar det? Till sommaren kommer jag förmodligen att åka till nån av de naken-badstränder som finns i närheten, det känns iallafall lättare att fråga om det.
Vad är jag rädd för då? Ja, jag känner mig ibland osäker när jag är ensam i nya situationer, därför vill jag gärna ha sällskap. Men vari ligger svårigheten att fråga folk om de vill följa med? Jag är väl rädd för deras rektioner; fördömande, fördomar och att de skall stämpla mig som konstig och avvikande. Många har ju fördomar om nakenhet, att det automatiskt handlar om sex. Och det är väl det jag är rädd för, att jag skall stoppas in i nåt snuskgubbefack.
Jaja, är det nån som tror att de vet vem jag är och känner sig sugen på att prova lite nakenbad så hör av er, om inte annat så iallafall till sommaren.

Hittade en videosnutt med en tjej som förklarar lite av det jag svamlat, om mycket bra. Helt jobbsäker.

Kläder som klassmarkör?

När jag funderar på varför det för mig känns som att nakenhet har hjälpt mig att acceptera min egen kropp kommer jag ofta in på den bild av människokroppen vi får via media och reklam. Där är utseendet kopplat till framgång på ett sätt som inte alltid är sant i verkligheten. Jag har läst om statistik och undersökningar som visar en korrelation mellan olika fysiska företräden och karriärframgångar, dock upplever jag att det finns fula advokater och snygga arbetslösa runt omkring oss på ett annat sätt än vad det framställs i filmer och reklam.
Tänk på i vilka situationer du ser "fula" människor i reklam, de är oftast där för att vara töntiga, misslyckade och kontraster till den snygga, lyckade personen (som av en ren slump använder produkten som skall säljas). Vi skall inte heller glömma att stora delar av de marknadsföringsbudskap vi drabbas av varje dag är till för att skapa ett behov. Vi skall förstå att om vi vill bli lika framgångsrika (och/eller snygga, vilket kommer först?) så måste vi konsumera produkten i reklamen; parfymen, musiken eller vad det nu kan vara.
När du möter människor utan kläder så är det mer än att du "ser hur vanliga människor ser ut". Du kommer att se människorna utanför deras (officiella) roller, det går att argumentera för att det gör man på andra ställen också, som restauranger, på bio eller på stan men skillnaden är att utan kläder blir det svårare att visa nån social rang. Jag säger svårare för omöjligt är det inte, men de som är intresserade av att uppehålla nån slags fasad är inte så troliga besökare på en nudiststrand. Dock tror jag om de vågade så skulle de snabbt märka att fasaden inte behövdes och bara krävde en massa energi.
Ja,jag vet att jag skrev om fula människor tidigare, det jag avsåg med det epitetet var de personer som inte uppfyller den bild av perfektion som vi uppfostras att jämföra oss och andra med. Med kläder (om än aldrig så lite) går det att dölja/framhäva sin kropp efter behov. De som endast rör sig bland påklädda medmänniskor kan därför fastna i missuppfattningen att alla andra saknar de fel de själva är plågsamt medvetna om hos sig själva.
Jag upplevde en väldigt befriande känsla när jag för första gången var naken med personer utanför den innersta kretsen. För mig kändes det väldigt avspänt och som att jag hittat ett ställe där jag kunde bryta negativa tankemönster och stress, åtminstone för ett tag. Under det besöket umgicks jag bara med de som var i mitt sällskap men trots det fick jag en skön känsla av hela stämningen på stället.
Funkar det för alla? Förmodligen inte, du bör nog ha kommit förbi föreställningarna om att det är sex det hela handlar om eller att det på nåt sätt skulle vara omoraliskt på nåt sätt. Om du bara tagit dig så långt och vågar prova så är chansen stor att du kommer att uppleva det hela som en unik situation och förmodligen med en positiv känsla. Förstås måste det inte nödvändigtvis vara nåt speciellt för dig, alla är olika och det är ju det som är poängen.
Kommentarer, nån?
En australiensisk artikel om ämnet

Nakenhet och självkänsla

Varför känner jag mig så avslappnad och ändå energifull när jag får vara naken? Jag som vuxit upp med komplex över min kropp. Varför kommer jag ihåg den period när jag började våga visa mig naken i blandade sällskap som den period då jag växte som person?
Det kanske jag skall ta och fundera på till nästa post. Nån som har nåt bra svar under tiden?

Den inre resan

Det statliga järnvägsbolaget skryter om att det ges tillfällen till en inre resa på deras tåg, och med alla inställda avgångar och försenade tåg får man vara glad för det lilla.
I den här bloggen tänkte jag skriva saker som jag funderar över på min resa, inre eller rent fysisk.
Kanske kommer jag att avslöja saker om mig som många inte vet, kanske kommer jag att prata om saker som jag vanligtvis inte pratar med folk om, vi får se. Jag tar hemskt gärna emot kommentarer.
Välkomna!