Kläder som klassmarkör?

När jag funderar på varför det för mig känns som att nakenhet har hjälpt mig att acceptera min egen kropp kommer jag ofta in på den bild av människokroppen vi får via media och reklam. Där är utseendet kopplat till framgång på ett sätt som inte alltid är sant i verkligheten. Jag har läst om statistik och undersökningar som visar en korrelation mellan olika fysiska företräden och karriärframgångar, dock upplever jag att det finns fula advokater och snygga arbetslösa runt omkring oss på ett annat sätt än vad det framställs i filmer och reklam.
Tänk på i vilka situationer du ser "fula" människor i reklam, de är oftast där för att vara töntiga, misslyckade och kontraster till den snygga, lyckade personen (som av en ren slump använder produkten som skall säljas). Vi skall inte heller glömma att stora delar av de marknadsföringsbudskap vi drabbas av varje dag är till för att skapa ett behov. Vi skall förstå att om vi vill bli lika framgångsrika (och/eller snygga, vilket kommer först?) så måste vi konsumera produkten i reklamen; parfymen, musiken eller vad det nu kan vara.
När du möter människor utan kläder så är det mer än att du "ser hur vanliga människor ser ut". Du kommer att se människorna utanför deras (officiella) roller, det går att argumentera för att det gör man på andra ställen också, som restauranger, på bio eller på stan men skillnaden är att utan kläder blir det svårare att visa nån social rang. Jag säger svårare för omöjligt är det inte, men de som är intresserade av att uppehålla nån slags fasad är inte så troliga besökare på en nudiststrand. Dock tror jag om de vågade så skulle de snabbt märka att fasaden inte behövdes och bara krävde en massa energi.
Ja,jag vet att jag skrev om fula människor tidigare, det jag avsåg med det epitetet var de personer som inte uppfyller den bild av perfektion som vi uppfostras att jämföra oss och andra med. Med kläder (om än aldrig så lite) går det att dölja/framhäva sin kropp efter behov. De som endast rör sig bland påklädda medmänniskor kan därför fastna i missuppfattningen att alla andra saknar de fel de själva är plågsamt medvetna om hos sig själva.
Jag upplevde en väldigt befriande känsla när jag för första gången var naken med personer utanför den innersta kretsen. För mig kändes det väldigt avspänt och som att jag hittat ett ställe där jag kunde bryta negativa tankemönster och stress, åtminstone för ett tag. Under det besöket umgicks jag bara med de som var i mitt sällskap men trots det fick jag en skön känsla av hela stämningen på stället.
Funkar det för alla? Förmodligen inte, du bör nog ha kommit förbi föreställningarna om att det är sex det hela handlar om eller att det på nåt sätt skulle vara omoraliskt på nåt sätt. Om du bara tagit dig så långt och vågar prova så är chansen stor att du kommer att uppleva det hela som en unik situation och förmodligen med en positiv känsla. Förstås måste det inte nödvändigtvis vara nåt speciellt för dig, alla är olika och det är ju det som är poängen.
Kommentarer, nån?
En australiensisk artikel om ämnet