Inner self

För att fortsätta en tidigare svamlig postning om att vara sig själv. Vad är det som styr hur jag är som person? Och hur märker andra det? Vet alla runtomkring mig vem jag är?
Nu har jag läst noll och intet om psykologi så det här helt fria fantasier, jag tar som vanligt gärna emot kommentarer från er som läser.
Att ens person är en frukt av ens uppväxt och de relationer man hade där tycker jag är rätt tydligt. Men visar man vem man egentligen är för alla? Nej självklart inte, mina kollegor vet förhoppningsvis mindre om mig som person än vad mina nära vänner gör. Fast å andra sidan ser mina kollegor andra sidor av mig än vad mina vänner gör.
I den förra postningen i ämnet nämnde jag självkänsla och vikt. Under hela min skolgång låg jag alltid i den övre delen av viktskalan. Skulle jag träffa den killen nu skulle jag inte säga fet, men knubbig. Det syntes helt klart att jag inte gillade idrott och sport.
I slutet av gymnasiet och åren efter fick jag lite nya vänner, det var förmodligen inte bara det utan även nån mognadsgrej men jag vågade och fick chans att prova mer saker och började gilla vad min kropp kunde göra. Jag började springa, inte mycket men det var en väldig skillnad från att bara släpat mig runt på gymnastiken en gång i veckan.
Under den här perioden vågade jag börja visa mig utan kläder inför andra med en annan självsäkerhet än innan. Jag var långtifrån vältränad eller smal, snarare fortfarande rätt knubbig. Men det var nåt i stämningen i umgängeskretsen som gjorde att jag vågade. Vi badade nakna sena sommarnätter och bastade i stort sett varje fest, blandade sällskap. Det jag märkte var att ju mer jag vågade, ju modigare blev jag och ju bättre mådde jag.
Modigheten begränsade sig inte bara till att våga klä av sig till höger och vänster utan jag tycker jag växte som person.
Jag önskar jag kunde sätta fingret på vad det var som satte igång den positiva spiralen i mitt tänkande, det vill jag ge till mina barn. En skjuts i rätt riktning som visar att du är inte som alla andra, och det är bra, för det är inte nån annan heller så det finns inte nåt att vara rädd för. Nån har nån valk, nån har finnar, nån har ett ärr, ja tillomed bland 20-somethings.
Men var det det här som formade min person till att vara den jag är idag, eller vågade jag bara plocka fram nåt som fanns i mig latent?
Nån som vågar sig på nån teori, för jag vet inte.

Repetition är kunskapens moder.

Därför itererar vi det här annu en gång, den här gången med hjälp av en artikel i Sydafrikanska The Times.
Artikelförfattaren verkar vara mer än skeptisk i början avartikeln men här kommer ett citat som vi har hört flera varianter av:
"Heading to lunch I felt a protruding anxiety about the possibility of visual arousal. Public erections when you are clothed are bad enough, but to become the bearer of one and have nothing but a serviette to cover it with, you would never live it down. The relieving paradox of communal nudity is that, despite the paradisiacal allusions of being surrounded by women bearing themselves in unfettered displays of wobbles and jiggles, there is not even a vague sensation of sensual stimulation. The human form is far more enticing when it’s presented as a mystery waiting to be unravelled. The power of nudity, then, is determined by its context."
Sen var det naket i dagens Unt också. Synd att det skall bli så dyrt, det lär ju inte dra upp intresset hos de som är tveksamma.
Kristin Karlsson har förklarat hur hon tänker om det här med nakna bröst. Mycket bra tänkt och hon sätter fingret på den intressanta frågan "Vem ska få bestämma när mina bröst är sexuella?"

Att få vara sig själv

Jag tror det kommer bli intressant att se var det här slutar...
Är jag mig själv? Bara?
Om vi börjar med att titta på ytan, eller snarare strax utanför. Mina kläder har jag ju valt själv, eller? Jag går oftast och handlar kläder tillsammans med min partner vilket påverkar mitt val av kläder. Även om jag går ensam påverkas jag av reklam, trender och vad folk runtom mig har på sig.
Så när det kommer till kläder ligger väl mitt "själv" i att jag själv bestämmer vilka trender jag skall följa och vilken reklam jag skall tro på samt vems råd jag skall lyssna på.
Kroppen då? Hur "själv" är den? Där har jag ju inte riktigt samma möjlighet till stora förändringar som med kläder. Här försöker jag mest bara påverkas av vad som anses vara hälsosamt, men även här smyger reklam och andras påverkan sig på. Är jag smal nog? Har jag nog med muskler? Jag tycker dock det känns lättare att ta beslut om vad som känns rätt för mig när det kommer till min kropp. Det kanske hänger ihop med att jag är kille också. Följer man diskussioner i forum så förstår man snart att tjejer inte har samma frihet. De tjejer som inte rakar sig under armarna anses vara ofräsha och helst skall de ta bort så mycket som möjligt mellan benen också.
Jag är för att folk skall göra som de själva vill. Jag går själv och får en brasiliansk vaxning med jämna mellanrum. Det är så jag vill ha det. På mig. Jag vet att håret finns där av en anledning men så länge jag inte har några problem så trivs jag bäst utan.
Det här betyder inte att jag tycker att det är nåt speciellt med (kropps-)hår på andra personer, det är deras och jag har inte med det att göra.
Jag skulle inte vilja påverka nån att göra varken det ena eller det andra. Är det nåt jag skall behöva fundera på? Om jag är mig själv och trivs kanske jag påverkar nån att göra samma sak fast det inte ingår i deras "själv". Ofrivilligt grupptryck. Jag hoppas att det snarare stärker andra att göra sin grej och att våga sticka ut lite om man trivs bättre så.
När vi ändå är inne på kroppen kan jag vittna om att yta ÄR viktigt i vårt samhälle. Jag tycker mig märka skillnad på bemötande före och efter min viktminskning för 10 år sedan. Sen är det väl svårt att avgöra vad som kom först, bättre bemötande eller bättre självkänsla.
Inombords då? Är jag mig själv där?
...hmm, får nog bli en egen post om det.
Kommentarer? Bara svammel?

Duktiga konsumenter

Dagens Dilbert är med på att vi skall vara duktiga konsumenter för att vara lyckliga.
Vill bara visa hur media, i det här fallet Aftonbladet, påverkar oss och lägger ord i våra munnar. I den här artikeln berättar de redan i första meningen att "Hollywoods stjärnor ser fantastiska ut.", inget att tvivla på där. Det som står i tidningen är väl sant? Det spelar väl inte nån roll att jag inte tycker de på bilderna blivit vare sig snyggare eller frächare efter de påstådda behandlingarna.
Jaja, börja med att stå framför spegeln och hitta allt som du ska vara missnöjd med. Glöm faktumet att ingen är perfekt, du är inte perfekt, det är det viktiga!
Seså! Ut och konsumera dig lycklig nu!

Goda tankar

Diary of a Nudist har här ännu ett ypperligt inlägg om hur svårt det kan vara att berätta för sina närmaste om att man tycker om att vara naken, och speciellt att man tycker om att vara naken tillsammans med andra i ett ickesexuellt kontext.
Måste även passa på att tipsa om Johanna Sjödin som tycker en hel del bra saker och säger det på ett bra sätt. Skulle vilja vara modigare, som hon... Go girl!

Serienudist

För er serienerdar (som jag vet finns därute), lägger jag upp en länk till en naturistserie som precis kört igång igen efter ett sommaruppehåll.
Tydligen kommer den att ha nån slags halloweentema ett tag framöver och jag tror mig veta att det finns de som gillar vampyrer och annat också bland mina läsare, det ligger inte för mig iallafall.
Jag har fått inse att jag är lite av en serienerd och ger mig därför tillstånd att betygsätta den på en 5-gradig skala.
Originalitet: 3, visst det är originellt med en ickesexuell nakenserie men en del av skämten är lite väl tama i min smak.
Snygghet: 3, inte för snyggt men det är lite av charmen med den tycker jag. Väldigt politiskt korrekt med hänseende på olika kroppsformer och utseenden.
Storyline: 2, inte det roligaste jag läst men lite underhållande att se hur ämnet tacklas och hur frågorna tas upp.
Läs och berätta gärna vad ni tycker!

Lika olika

Varför tror vi att vi ska behandla personer med olika fysiska företräden på olika sätt?
Självklart skall man visa människor som tex har nåt slags handikapp respekt, men det skall vi väl mot alla så inte ens där ska det behöva vara nån skillnad.
Vi drillas sen barnsben i att försöka se ut som de andra, eller ialla fall de vi vill identifiera oss med. Så länge du är någorlunda smal, inte har ansiktet fullt med födelsemärken och inte bär fula kläder funkar det väl ganska bra. Problem kan uppstå när utseendet passerar nån gräns som inte går att dölja som avvikande hudfärg, hudåkommor, ko-eller hjulbenthet, för tjock/smal, för stora/små bröst mm. Då blir personen lätt utsedd till "den avvikande" och utesluts ofta från den sociala gemensamheten som egentligen inte skall ha några fysiska grunder. Det är skillnad på fysisk gemenskap som idrottsutövande där det ställs fysiska krav på de som vill delta. En person med en vanlig basic-kropp får förmodligen inte (här antar jag bara) ställa upp i handikapp-OS och vice versa.
Den sociala gemenskapen (som givetvis finns inblandad i den fysiska) ställer inte några fysiska krav på deltagaren, du kan vara blind, lång eller utan ben och fortfarande vara lika givande som bordsgranne vid en middag.
Ändock händer det som sagt att personer utestängs, ignoreras eller aktivt avvisas, från olika grupperingar beroende på att "de ser annorlunda ut". Detta är enligt min erfarenhet speciellt vanligt bland yngre.
Om vi kan bryta den indoktrinering som media och reklam utsätter den uppväxande generationen för och istället låta oss se att ingen är "normal", det finns ingen mall. Alla är olika och skall så vara. Även tvillingar är olika och här kommer det viktiga; Utan att ha olika värde!
Genom att matas med uppfattningen att alla skall vara likadana och matcha normen, får vi lätt uppfattningen att de som inte passar i mallen skall undvikas och behandlas annorlunda.
Jag läste om att man vid nåt tillfälle frågat en mängd fotomodeller och skådespelare, "De vackra människorna" om de var nöjda med sina kroppar. Hör och häpna! De hade alla nåt att anmärka på; stora fötter, "fula" händer osv. Inte ens de som är satta till att vara våra ideal var nöjda med hur de såg ut.
Jag tror att om vi tidigt kan förmedla till våra barn att vi alla är olika och ingen har en perfekt kropp (vad nu det innebär) så kan vi undvika att de går i fällan att jaga den perfekta kroppen.
Ett sätt tror jag är att praktisera en avslappnad attityd till den nakna kroppen och därigenom markera att oavsett hur vi klär oss så ser vi alla olika ut nakna. Och det skall vara så.
Genom att markera skillnad mellan män och kvinnor med olika klädregler beroende på kön berättar vi att det är skillnad mellan könen och att det är ok att särbehandla på grund av vad vi har mellan benen.