Lyckad! Vems lycka?

Varför håller vi på att få en generation människor som tror att livet skall vara en räkmacka? Varför är det så fult att misslyckas?
Är det för att de tillåtits gå på den reklamfinansierade mediebilden som bara visar lyckliga vackra människor?
Visst jag förstår att det är svårt att sälja produkter med genom att visa situationer som inte känns lockande. Den presumtiva kunden skall tänka "Oj! Sådär lycklig vill jag också bli. Bäst jag köper den där bilen nästa gång.". Självklart skall inte detta tänkas medvetet, det skall bara nötas in i det undermedvetna. Det som lagras blir: "De som kör tyska silvermetallicbilar är lyckligare än mig.". Vad händer då när majoriteten av reklamen funkar likadant? "I stort sett alla andra är lyckligare än mig."
Att folk ofta blandar ihop "lycklig" med "lyckad" är väl allmänt känt. Men det är väl inte så konstigt om man tittar på det, det är ju svårt att snabbt visualisera en lycka som passar alla. Har vi inte olika drömmar och definitioner på lycka? Då är det lättare att visa upp en bild av (ekonomisk) framgång istället för en bild av individuell lycka.
Allt det här kokar väl ner till att några individer/företag försöker sälja på oss produkter vi inte behöver. Om produkten vore så fantastisk och nödvändig skulle de väl inte behöva försöka sälja på oss den med dessa livsstilsargument?
Min poäng är är att vi måste sluta gömma våra misstag och tillkortakommanden och våga visa oss fula. Våra barn måste få se att man duger och förtjänar kärlek även om man misslyckats med nånting och även om man inte ser ut som en filmstjärna.
Jag skall börja med att besöka nakenbadet i sommar och visa att jag tycker att jag duger, med alla mina fysiska fel, sen är det bara den mentala biten kvar...
Vad och hur vill ni göra?