Förr och nu

Alla som tror att det var värre förr bör läsa Anna Larssons artikel om en relansering av en BH.
Tack till bloggen Äkta Naturism, som pekade mig dit. Där kan ni även se bilden, som inte jag ser i Annas artikel.
Det är ju både sant och skrämmande att min, men framförallt min äldsta brors generation var så mycket mer frigjorda när det kom till kroppen jämfört med till exempel hans barns generation. Det är någonting som smugit sig in sen slutet på 80-talet, men inte i syfte att höja moralen utan det har sin grund i en bedömning av utseende och vem som har rätt att visa sin kropp. En fin flicka visar inte sina bröst, fast är du tillräckligt snygg får du göra det i ett utvik i en högglansig tidning. Då kan det vara "en kul grej".
Kvinnor skall inte visa sina bröst, därför gäller det reflexiva också. Du är inte en riktig kvinna om du visar brösten. En ganska omogen analys, men den verkar inte gälla mindre för det.
Annat som gäller kvinnor är reglerna kring kroppsbehåring och mängden smink som anses behövas innan de kan få känna att de duger, eller iallafall att de gjort vad de kunnat för att passa in i normen. Hanna på Vi Som Aldrig Sa Sexist skriver om hur känslor av normkonformism ibland bubblar upp. Skönt nog tillåts de inte ta över. Även Martin på samma blogg skriver om att stå utanför utseendenormen.
För eventuellt nya läsare kan jag bara nämna att jag stod utanför utseendenormen under min skoltid, inte så mycket av eget val mer än att jag kanske inte ansträngde mig nog för att tappa de där kilona. Jag ville verkligen vara som de andra, få pussa nån på skoldiskot, ha en (förmodligen högst tillfällig) flickvän osv. Men jag fick istället vara den tjockaste killen i klassen, inte jättestor, men likaväl den största. Kan också tillägga att jag inte var mobbad eller utstött, men inte heller eftertraktad.
Jag är inte längre "tjockast i klassen", men det är inte något jag kämpat mig till för att passa in. Det kom när jag först accepterade min kropp och sen började gilla den. Då vågade jag upptäcka vad den var kapabel till och hur roligt det var att använda den. Jag vill hävda att social nakenhet hade sitt spel med i det hela, för när vi började festbasta hela gänget tillsammans insåg jag att min kropp kanske inte var så mycket sämre än någon annans. ...och viktigast var väl att jag kände mig accepterad, även naken.
Jag vill tipsa Anna, Hanna, Martin och många andra om den värld som naturismen erbjuder. Där accepteras alla, iallafall på de ställen jag varit på, för den de är. Alla står på samma nivå med bara det de föddes med. Inga märkeskläder, ingen norm om vas som passar in. Nu skall jag inte påstå att naturister inte individualiserar sitt utseende, det rakas, trimmas, tatueras och piercas, allt efter tycke och smak och jag har hört om föreningar som har regler om sådana saker. Det finns ju konservativa överallt, dock har jag uppfattningen om att de är rätt få. Det är svårt att vara normkritisk och sedan argumentera för egna normer.
Jag vet att det kan kännas främmande att tänka sig en miljö där båda (biologiska) könen umgås nakna som jämlik. Man ser ju direkt om någon är biologisk kvinna eller man. Men min poäng här är att vi gör ju inte någon strukturell åtskillnad. Alla byter om tillsammans de gånger vi är på badhus och på stranden så är alla klädda likadant, ingen behöver på grund av könstillhörighet bära en viss typ av plagg för att duga.
Självklart vill vi väl alla att samhället i stort skall vara så accepterande och resonabelt att individen själv får välja sitt utseende utan att placeras in i en rangordning eller fack på grund av det. Det sätt jag jobbar på är att försöka få naturismen att först och främst överleva genom att få människor att prova på och sedan kanske till och med få den växa så vi kan sprida den syn vi har på människokroppen.
För att kunna göra det måste vi motarbeta de fördomar som finns om social nakenhet. Det känns lite motigt när man tänker på det Anna skriver om yngre generationers inställning.