Ett tankeexperiment

Är kön en konstruktion? Hur skulle samhället bli om vi så långt som möjligt bortsåg från individers kön?
Låt oss för experimentets skull anta att vi har ett samhälle där samtliga invånare är inriktade på att alla skall behandlas som individer utan att stoppas in i nåt fack, inte som tjejen, den blinda eller invandraren. Det är här det hypotetiska hoppet krävs. Samtliga invånare, all reklam och all media i detta fiktiva samhälle måste vara fokuserade och dedikerade denna uppgift för att det ska lyckas, därför kommer det aldrig att ske. Enda möjligheten är ett sektsamhälle i liten skala och det tror jag vi alla avstår ifrån.
Om barnen får växa upp utan att inordnas i grupper, borde inte det leda till att de istället utvecklar sin individualitet?
Den mest svindlande tanken är kanske att aldrig skilja på könen, samma leksaker, kläder, omklädningsrum osv. Är inte skolningen i att könen är olika den underliggande orsaken till ojämlikheter hemma och på arbetsplatser senare i livet? Vilken annan separering av grupper är accepterad på samma sätt? Prova att föreslå på nästa föräldramöte att blonda och svarthåriga skall ha olika lektionssalar i geografi, eller att långa skall äta i en annan matsal.
Men tänk på vad som skulle hända när barnen når puberteten då?!
Ja, det är här det blir riktigt intressant; skulle det ena könet helt plötsligt börja bli upphetsade av det andra automatiskt? Det vi kanske kan jämföra med på nåt plan är hur det fungerar för homosexuella ungdomar som byter om tillsammans med jämnåriga av sitt eget kön. Blir de automatiskt attraherade av de andra i omklädningsrummet bara för att de är nakna eller krävs det nåt mer? Spelar nakenheten nån roll eller spelar individen i sig kanske mer roll?
Om samhället i övrigt lyckats visa upp en avsexualiserad bild av könen och fokuserat på personlighetens relevans kanske det inte skulle göra så mycket att de fick se varandra nakna. Det är ju trots allt bara kroppsdelar, som vilken armbåge som helst, eller?
Men skulle inte den sexuella spänningen mellan könen försvinna? Människorna skulle tappa sitt intresse för sex!
Är du säker? Är det din partners nakenhet och genetalier som tänder dig eller dennes personlighet och era känslor för varann?
Ytterligare en möjlig effekt med ett "avkönat" samhälle skulle vara att begreppet "komma ut ur garderoben" skulle bli onödigt, jag tror inte världen skulle gå under av det.
Som sagt: Ett tankeexperiment som förmodligen är praktiskt ogenomförbart men jag gillar att fundera på hur det skulle kunna vara.
Ett litet tillägg: Imorse i omklädningsrummet på gymet kom jag att tänka på ännu en sak. Det skulle inte bildas såna tajta enkönade sociala nätverk som det jag iakttar i herrarnas omklädningsrum. Det är ett gäng på kanske 10 män i 45 - 65-års åldern som verkar jobba inom, om inte samma företag så iallafall samma branch. Kan tänka mig att den nyanställda tjej som vill med i deras gäng kommer att få det väldigt svårt. Dels för att de verkar rätt stela i sina roller och dels för att hon aldrig skulle få fysiskt tillträde till deras lilla "klubb", helt lagligt och fullt (?) accepterat.
(Edit: Artikel med koppling till "gubbklubben" i mitt sista stycke.)

När är det accepterat att vara naken?

För att få den där frihetsupplevelsen av att vara naken krävs att jag känner att det är helt accepterat av alla närvarande. Det tydligaste accepterandet är när de andra också kastar kläderna och visar att de upplever samma frihetskänsla.
Ibland kan det räcka att man vet att de andra inte tar illa upp, fast de väljer att behålla badkläder, underkläder eller handdukar på.
Dock brukar jag känna en liten "stress" om jag skulle vara den enda som sticker ut. Det är väl osäkerheten över att de skulle prata bakom ryggen på mig. Skämta om mig inför andra som inte var där, det kan låta så fel.
Ett exempel var när vi var ute i vår stuga vid kusten, det var jag, min fru och två vänner. Vädret var mer än välkomnande, folk dåsade av i olika solstolar och på filtar när solen värmde som bäst. Jag tog chansen och gick ner till den privata bryggan där jag lade mig utan kläder och "jobbade" bort mina tan-lines och njöt av solen och vinden mot hela kroppen. Jag hörde i god tid när nån var på väg ner längs stigen och kunde i lugn och ro skyla mig om det skulle kännas nödvändigt, när min fru eller min polare, som jag bastat med ett flertal gånger, kom ner kändes det inte speciellt påkallat.
Jag kände mig därför lite utpekad när jag senare fick höra tipset två andra vänner fått om att man vid besök ute i stugan fick passa sig ifall man gick ner till bryggan om jag var där nere själv. Sagt med ett skratt, men det kändes ändå som att jag gjort nåt fel eller konstigt. Det kanske bara var jag som tolkade det på ett negativt sätt, men de två visade iallafall inte några tecken på att vilja bada eller sola utan kläder när de kom ut.
När det kommer till bastu i blandade sällskap av vänner brukar det sluta med att alla bastar helnakna efter ett par gånger. I början är det mycket handukar och smussel men efter ett tag inser de flesta hur obekvämt det är att sitta invirad i en svettblöt handduk (som oftast sen skall användas till att torka sig på). Självklart sitter man på en mindre handduk för att inte förse bastulaven med en grogrund för bakterier.

Hur kommer man ut ur naturistgarderoben då?

Som jag skrivit tidigare har jag insett att jag instämmer med mycket av det som kallas "naturisfilosofien". Jag har inte provat att naturista här sverige annat än med kompisar i samband med bastu eller dylikt, då det känts naturligt och som en följd av situationen. Utomlands har jag provat att besöka offentliga ställen med naturister och verkligen gillat det.
Jag känner att det börjar närma sig att komma ut ur naturistgarderoben här hemma också. Det finns en badförening i min hemstad som med jämna mellanrum anordnar nakenbad i en simhall. Där jag arbetar finns också den möjligheten. Egentligen inte nåt att fundera över, bara att gå dit och se hur det känns. Bara det att jag skulle gärna vilja ha sällskap, helst att vi skulle vara en hel grupp, men hur frågar man sina kompisar det? Till sommaren kommer jag förmodligen att åka till nån av de naken-badstränder som finns i närheten, det känns iallafall lättare att fråga om det.
Vad är jag rädd för då? Ja, jag känner mig ibland osäker när jag är ensam i nya situationer, därför vill jag gärna ha sällskap. Men vari ligger svårigheten att fråga folk om de vill följa med? Jag är väl rädd för deras rektioner; fördömande, fördomar och att de skall stämpla mig som konstig och avvikande. Många har ju fördomar om nakenhet, att det automatiskt handlar om sex. Och det är väl det jag är rädd för, att jag skall stoppas in i nåt snuskgubbefack.
Jaja, är det nån som tror att de vet vem jag är och känner sig sugen på att prova lite nakenbad så hör av er, om inte annat så iallafall till sommaren.

Hittade en videosnutt med en tjej som förklarar lite av det jag svamlat, om mycket bra. Helt jobbsäker.

Kläder som klassmarkör?

När jag funderar på varför det för mig känns som att nakenhet har hjälpt mig att acceptera min egen kropp kommer jag ofta in på den bild av människokroppen vi får via media och reklam. Där är utseendet kopplat till framgång på ett sätt som inte alltid är sant i verkligheten. Jag har läst om statistik och undersökningar som visar en korrelation mellan olika fysiska företräden och karriärframgångar, dock upplever jag att det finns fula advokater och snygga arbetslösa runt omkring oss på ett annat sätt än vad det framställs i filmer och reklam.
Tänk på i vilka situationer du ser "fula" människor i reklam, de är oftast där för att vara töntiga, misslyckade och kontraster till den snygga, lyckade personen (som av en ren slump använder produkten som skall säljas). Vi skall inte heller glömma att stora delar av de marknadsföringsbudskap vi drabbas av varje dag är till för att skapa ett behov. Vi skall förstå att om vi vill bli lika framgångsrika (och/eller snygga, vilket kommer först?) så måste vi konsumera produkten i reklamen; parfymen, musiken eller vad det nu kan vara.
När du möter människor utan kläder så är det mer än att du "ser hur vanliga människor ser ut". Du kommer att se människorna utanför deras (officiella) roller, det går att argumentera för att det gör man på andra ställen också, som restauranger, på bio eller på stan men skillnaden är att utan kläder blir det svårare att visa nån social rang. Jag säger svårare för omöjligt är det inte, men de som är intresserade av att uppehålla nån slags fasad är inte så troliga besökare på en nudiststrand. Dock tror jag om de vågade så skulle de snabbt märka att fasaden inte behövdes och bara krävde en massa energi.
Ja,jag vet att jag skrev om fula människor tidigare, det jag avsåg med det epitetet var de personer som inte uppfyller den bild av perfektion som vi uppfostras att jämföra oss och andra med. Med kläder (om än aldrig så lite) går det att dölja/framhäva sin kropp efter behov. De som endast rör sig bland påklädda medmänniskor kan därför fastna i missuppfattningen att alla andra saknar de fel de själva är plågsamt medvetna om hos sig själva.
Jag upplevde en väldigt befriande känsla när jag för första gången var naken med personer utanför den innersta kretsen. För mig kändes det väldigt avspänt och som att jag hittat ett ställe där jag kunde bryta negativa tankemönster och stress, åtminstone för ett tag. Under det besöket umgicks jag bara med de som var i mitt sällskap men trots det fick jag en skön känsla av hela stämningen på stället.
Funkar det för alla? Förmodligen inte, du bör nog ha kommit förbi föreställningarna om att det är sex det hela handlar om eller att det på nåt sätt skulle vara omoraliskt på nåt sätt. Om du bara tagit dig så långt och vågar prova så är chansen stor att du kommer att uppleva det hela som en unik situation och förmodligen med en positiv känsla. Förstås måste det inte nödvändigtvis vara nåt speciellt för dig, alla är olika och det är ju det som är poängen.
Kommentarer, nån?
En australiensisk artikel om ämnet

Nakenhet och självkänsla

Varför känner jag mig så avslappnad och ändå energifull när jag får vara naken? Jag som vuxit upp med komplex över min kropp. Varför kommer jag ihåg den period när jag började våga visa mig naken i blandade sällskap som den period då jag växte som person?
Det kanske jag skall ta och fundera på till nästa post. Nån som har nåt bra svar under tiden?

Den inre resan

Det statliga järnvägsbolaget skryter om att det ges tillfällen till en inre resa på deras tåg, och med alla inställda avgångar och försenade tåg får man vara glad för det lilla.
I den här bloggen tänkte jag skriva saker som jag funderar över på min resa, inre eller rent fysisk.
Kanske kommer jag att avslöja saker om mig som många inte vet, kanske kommer jag att prata om saker som jag vanligtvis inte pratar med folk om, vi får se. Jag tar hemskt gärna emot kommentarer.
Välkomna!