För att fortsätta en tidigare svamlig postning om att vara sig själv. Vad är det som styr hur jag är som person? Och hur märker andra det? Vet alla runtomkring mig vem jag är?
Nu har jag läst noll och intet om psykologi så det här helt fria fantasier, jag tar som vanligt gärna emot kommentarer från er som läser.
Att ens person är en frukt av ens uppväxt och de relationer man hade där tycker jag är rätt tydligt. Men visar man vem man egentligen är för alla? Nej självklart inte, mina kollegor vet förhoppningsvis mindre om mig som person än vad mina nära vänner gör. Fast å andra sidan ser mina kollegor andra sidor av mig än vad mina vänner gör.
I den förra postningen i ämnet nämnde jag självkänsla och vikt. Under hela min skolgång låg jag alltid i den övre delen av viktskalan. Skulle jag träffa den killen nu skulle jag inte säga fet, men knubbig. Det syntes helt klart att jag inte gillade idrott och sport.
I slutet av gymnasiet och åren efter fick jag lite nya vänner, det var förmodligen inte bara det utan även nån mognadsgrej men jag vågade och fick chans att prova mer saker och började gilla vad min kropp kunde göra. Jag började springa, inte mycket men det var en väldig skillnad från att bara släpat mig runt på gymnastiken en gång i veckan.
Under den här perioden vågade jag börja visa mig utan kläder inför andra med en annan självsäkerhet än innan. Jag var långtifrån vältränad eller smal, snarare fortfarande rätt knubbig. Men det var nåt i stämningen i umgängeskretsen som gjorde att jag vågade. Vi badade nakna sena sommarnätter och bastade i stort sett varje fest, blandade sällskap. Det jag märkte var att ju mer jag vågade, ju modigare blev jag och ju bättre mådde jag.
Modigheten begränsade sig inte bara till att våga klä av sig till höger och vänster utan jag tycker jag växte som person.
Jag önskar jag kunde sätta fingret på vad det var som satte igång den positiva spiralen i mitt tänkande, det vill jag ge till mina barn. En skjuts i rätt riktning som visar att du är inte som alla andra, och det är bra, för det är inte nån annan heller så det finns inte nåt att vara rädd för. Nån har nån valk, nån har finnar, nån har ett ärr, ja tillomed bland 20-somethings.
Men var det det här som formade min person till att vara den jag är idag, eller vågade jag bara plocka fram nåt som fanns i mig latent?
Nån som vågar sig på nån teori, för jag vet inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Det skulle kunna hänga ihop med att du märkte att du kunde göra saker utan att någon anmärkte/retades för det. När jag häromdagen hämtade på dagis så behövde min son kissa innan vi åkte. Jag stod precis utanför toaletten och då sa han: "det gör inget om du ser när jag kissar, för du skrattar inte". Uppenbarligen så är det en eller flera av hans kompisar som gör det. Det här kan ju göra att han inte vill visa sig naken inför kompisar (vilket jag har sett när han har kompisar på besök hemma). Varför gör man då det (retas alltså) i dagisålder? Är det osäkerhet redan där, eller är man för liten för det då? Är det samma typ av skratt när man blir större, eller har osäkerheten börjat krypa sig på? Jag vet själv att det är först när jag har "provat" en ny vänskap som jag vet hur mycket jag vågar i den personens sällskap. Jag tror att jag vågar vara mer öppen med en vän som är öppen tillbaka. Då är det ett förtroende åt båda hållen. Men hur man lär sina barn sånt har jag nog inget bra svar på. Annat än vara där och visa att det är fel att skratta/retas med någon som faktiskt vågar sig på en sak.
SvaraRadera