Att nå ut

Varför är det så svårt att umgås över generationsgränserna? Jag tror det finns flera än naturiströrelsen som dras med en åldersmässig snedfördelning. Faran med detta är att vi som livsstil och organisation dör ut med vår åldrande medlemsskara. Visst tycker jag efterfrågan skall få styra tillgången, om inte nån vill bada naken så behöver vi inte nån organisation som slår vakt om de nakenbad som finns.
Det jag tycker känns tråkigt med en sådan framtid är att då går även livssynen som finns hos naturisterna förlorad. Jag anser att vi kan och skall agera motvikt till det utseendefixerade, sexualiserade och normtänkande som genomsyrar mainstreammedia.
Vi som är insatta i tänket kring avsexualiserad, social nakenhet måste börja prata om det och försöka berätta för andra att det går att tänka på vårat sätt också. Det är inte säkert att folk i gemen har koll på vad vi står för. Den allmänna uppfattningen är nog att vi är en grupp, företrädelsevis äldre, överviktiga män, som gillar att visa upp oss nakna inför andra och/eller titta på andra nakna människor och det är klart att med en sån bild lockar vi inte direkt några skaror av nya naturister. Vi måsta alltså se till att torgföra våra tankar mer än vad vi gjort hittills. Då krävs dock att vi vågar stå för dem själva och vågar berätta för folk omkring oss om våran livsstil.
Jag tog mig friheten att fråga några vänner om vilka tankar de har om naturism och social nakenhet. Vad hindrar dem och vad skulle få dem att våga prova.
Här följer några exempel på vad som står ivägen, en del kom från flera håll andra var enstaka röster:

• Människor skulle se deras nakenhet som en ursäkt att lägga in en stöt. Som jag förstod det grundade det sig i "fin flicka"-dogmen som finns i samhället. Om en person av kvinnligt kön klär sig utmanande får den finna sig i att bli skamlöst raggad på.


• Kläder ger en känsla av säkerhet i nya situationer.


• Vad skall andra tänka? "Fin flicka" igen...


• Jag är inte snygg nog. Jag ser inte ut som den retucherade reklamen.


• Ännu en sak att få in i sitt vardagspussel.


• Rädsla för blottare och nyfikna.


• Osäkerhet på hur man uppträder "rätt". Var fäster man blicken?

Som svar på vad som skulle få en person att prova på nämndes möjligheten att få prova på i liten skala i en trygg miljö, väl förberedd, på ett varmt ställe (inomhus eller soligt).
Det är dehär frågorna och föreställningarna vi måste bemöta och komma ut med svar på.
Ett förslag är att vi som vågar skall kunna skaffa till exempel en kaffemugg med trycket "Jag ser bara människor." och helst en logga från en officiell naturistorganisation. Den kan man ha på jobbet och därigenom väcka andras nyfikenhet: "Vad är det där för logga?", "Vilken förening är det där?", "Vad gör ni då?".
Genom exempelvis CafePress kan man designa artiklar (muggar, tröjor, kepsar, osv) efter eget huvud och de sköter sedan resten (dvs, försäljning, lager, leverans, returer, betalning). Om vi utlyser en designtävling där vi kan sålla fram en handfull slogans och eller bilder och därefter göra det lättare att visa att man är naturist. Jag tycker själv att det kan vara svårt att ta upp spontant med andra människor, det blir kanske lättare om de får en chans att fråga.
Ett annat förslag är att försöka uppmärksamma våra organiserade bad mer, få tidningar att skriva nånting om oss och vad vi står för. Bjuda in en reporter. Bjuda in kroki-tecknare som får använda oss som modeller. Kanske erbjuda en frågestund/kort föredrag innan baden för de som är nybörjare och vill prova på.
När det kommer till rädslorna för dåligt uppförande är det bara öppenhet och goda exempel som gäller. Vi måste visa att vi har ögonen på varandra och att vi noterar och ingriper om det skulle förekomma ovälkommet beteende. Om de som är oroliga kan känna att förövare inte skulle våga sig dit är mycket vunnet.

Intressant att medan jag har filat på den här posten såg jag att det finns fler som jobbar lite på samma sätt. Taget från naturisten.se.