På rätt spår

Läste en krönika på Unt:s ungdomssida som är inne på rätt spår.
Vi måste våga riva ner de fina, välputsade fasaderna vi bygger upp runt våra verkliga personer, annars kommer vi att fjärma oss mer och mer från varann som medmänniskor.
Om jag vågar visa vem jag är, med mina fel och brister, kanske nån annan vågar visa sitt sanna jag och då kanske vi även vågar prata om våra problem och erfarenheter. På så sätt kan vi förmodligen hjälpa varandra. Mina problem försvinner inte genom att jag gömmer dem, snarare tvärtom. Mina erfarenheter kan lösa min medmänniskas problem och vise versa.
Att hjälpa en medmänniska är ju, rent egoistiskt, nåt av det bästa man kan göra. Aldrig känner man väl sig starkare än när man hjälpt en person resa sig ur ett problem.

Sen tycker jag det är rätt trevligt att inte behöva känna andra personers fisar, de inkräktar mer på mitt personliga territorium än tex en annan persons nakna kropp. Jag kan inte sluta andas (nån längre stund) men jag kan titta en person i ögonen istället för nån annanstans.