Här följer mitt brev, ni som följt mig kanske minns att jag funderat över detta tidigare också. Hittills har jag inte hittat nåt svar.
Hej på er!
Jag minns inte om jag har ställt den här frågan till er förut, jag vetiallafall att jag funderat på den väldigt länge.
Bakgrunden är att jag är naturist av skäl som handlar om kroppsuppfattning och självkänsla. Jag är intresserad av vår ytas påverkan på hur vi uppfattar varandra. Min uppfattning är att när vi skalar av oss ytan, dvs. kläderna, och står nakna inför varandra blir vi endast människor, på samma nivå och med samma förutsättningar.
Min första fundering gäller om hur synskadade tänker om detta med yta. Lägger man mer vikt vid röst och doft till exempel? Man kan ju inte se om en person har kostym eller mjukisbrallor. Kan det kännas skönt att inte behöva bry sig om de förutfattade meningar som poppar upp i huvudet så fort man ser hur någon ser ut?
En annan fundering är hur synskadade (framförallt helt blinda) ser på den nakna kroppen. Är den lika tabu som i seende sällskap? Om man är ett sällskap synskadade som bestämmer sig för att bada, byter man om till badkläder då? Turas man om tjejer och killar i bastun om det bara finns en eller struntar man bara i det?
Jag vet att alla är individer och allt det där men generellt, till exempel på läger för synskadade där det finns strand och bastu.
Jättebra initiativ, jag tror vi är många som lever i ovisshet och det kan vara svårt att föreställa sig hur livet formas av en funktionsnedsättning.
/Anders
livsnaturist.blogspot.com
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar